En sen morsdag bild...

...det var ju morsdag för ett par veckor sedan här i Kanada. Jag fick denna här av Dion från dagiset. Även om jag vet att Dion själv inte ens medveten om vad han gjort men sådana små saker uppskattas verkligen enormt!
De korten bredvid, som togs ett par dagar innan morsdagen, har jag postat till min mamma samt mormor. Ni är toppen!
 
Hej då!
 
 

Svante, vår andra älskade pojke!

Eftersom det tog så lång tid och inte minst, mycket ont efteråt när jag födde Dion, så var jag nog lite mentalt förberedd att det blir en andra likadan upplevelse.
 
I fredags började jag verkligen känna lite smärta, lite som mensvärkar. Dock mindre ont än mensvärkar så jag orkade stanna uppe och hade en kompis på besök sent på kvällen. Senare på natten var det lite svårt att sova ordentligt då jag kände av värkar lite till och från, ringde min tolk, Jodi (samma tolk som var där för mig när Dion föddes) och förvarnade henne om att det eventuellt var dags. Eftersom Jodi bor en bra bit härifrån så kom hon över redan samma natt och sov över hos oss! :)
 
På  morgonen trodde jag verkligen att jag skulle föda närsomhelst, vi skyndade oss till sjukhuset som ligger knappt 7 minuters bilkörning härifrån. Väl framme där runt 8.30 tiden, och de bekräftade att värkarna inte var tillräckligt regelbunda (runt 8 minuters mellanrum i genomsnitt) samt bara 2 cm öppet... hur skulle jag överleva? Det var ju bara att bita ihop, fick morfin och gravol spruta för att lugna ner mig, förhoppningsvis skulle jag också kunna vila lite extra medan jag värkade. Åkte hem, väldigt sömnig från sprutan, förblev sängliggande från typ 9.00 till 13.30 fast inte mycket sömn fick jag. Värkarna stoppade ju inte men väldigt trött/lugn och sömnig var jag! Fram till runt ett två tiden sade jag ifrån, för ont hade jag! Ringde till sjukhuset igen och de tyckte vi kunde komma tillbaka. Det var på tiden! 7 cm öppet samt värkarna var väldigt regelbunda så de gav mig epidural spruta strax därefter och då försvann all värkar!
 
Så otroligt säger jag bara. Jag har förstått... i Sverige ger man ju inte epidural sprutor... HUR (...och varför???)? Jag skulle aldrig klara mig! :)
 
Iallafall, jag var mig själv igen - kunde prata igen, kunde kolla mobilen, ringde hem till mappa, svarade på emails, tog bilder och sånt där. När klockan var 17.30, då kunde sjuksköterskan känna huvudet! Det var dags! De förberedde allting och jag krystade enligt sjuksköterskans order eftersom jag inte kunde känna någonting själv. Med andra ord, jag njöt! Jag tog till och med några bilder själv...orkade skämta med personer i omgivningen. Det var en så rolig upplevelse mitt i allting! Knappt 10-15 minuter senare (kl. 17.52) kom skrikande Svante ut! Jag mådde så bra, var fortfarande pigg. Behövde bara sy ett par stygn samt pusha ut moderkakan. That's all! En sådan härlig känsla! Jag som förväntade mig en ordentligt smärta och allt där jag fick gå igenom med Dion.
 
Svante Sandor Goure. 3545 gram. 52 cm. På hans bf-dag, 25 maj 2013!
 
Dion spenderade dagen med farfar och Sheila efter att ha följt med oss till sjukhuset på morgonen. De kom över runt en timma senare. Vi var fortfarande kvar i förlossningsrummet... Dion var blyg men visade en sådan kärlek till Svante direkt. Härligt! Bilder härnedan sammanfattar ca 30 timmars på sjukhuset:
 
    
   
 
 
Brandon och Dion sov hemma medan jag och Svante stannade kvar på sjukhuset över natten. Runt 8.30 kom de tillbaka med 30 vackra vita tulpaner som Dion valt själv. Min första tvåbarns svensk morsdag! :)
 
 
Hela dagen blev en lång väntan på att få åka hem. Först måste Svante göra några tester för att få åka hem. För att ta olika tester såsom gulsot, blodprov o.s.v. måste han vara minst 24 timmar gammal. That's why! Medan vi väntade kom några kompisar, Brandons pappa samt Sheila på besök... Paul och Tammy tog väl hand om Dion halva dagen...de åkte hem vid lunch så att Dion kunde äta och vila...tillbaka igen senare på eftermiddagen. Väldigt uppskattat med hjälpsamma vänner!
 
       
 
Jag vill också dokumentera att sjukhuset verkligen är ett rätt så litet sjukhus jämfört med var Dion föddes (Universitet sjukhuset; St Michael Sjukhuset mitt i stan i Toronto). Där kändes det väldigt ytligt, medan här hade jag en och samma (underbar) sjuksköterska hela tiden. Jag kände till läkaren också, all mina MVC besök fick jag träffa fyra olika läkare för det är bara de fyra som turades om jobba på förlossningens avdelning. En fin och hemmakänsla- stäming där på avdelningen. Utan att träffa på flera nya ansikte hela tiden, utan strikta regler som besöktider o.s.v.För att förstå hur litet sjukhuset är... den 25 maj föddes endast Svante, iallafall fram till sent på kvällen, typ 23 tiden, då kom en annan bebis ut. Inte mer än så. 
 
Runt kl. 19.30 på morsdag-söndag åkte vi hem!
 
Hej då!
 
 
 
 
 
 

Dion och hans tvåspråkiga utveckling i teckenspråk...

Det är så fascinerad VARJE gång... när går denna känsla över egentligen? Tills han behärskar eller...? 
 
Som jag kanske sagt tidigare så använder Brandon både svenskt och amerikanskt teckenspråk när han pratar med Dion (ibland till och med olika tecken i en och samma mening). Jag kör bara svenskt. Dock tror jag att Dion är medveten om att jag behärskar ASL eftersom jag använder detta när jag samtalar med Brandon och andra här.
 
Därför så har Dion inte visat mycket hoppande mellan dessa två teckenspråk, han väljer alltså ett tecken och teckna till oss. Ibland "vill milk" och ibland "vill mjölk"... till andra såsom våra kompisar har vi sett att han kör mer ASL jämfört med svenskt.
 
Förra veckan när vi satt vid matbordet, lekte Dion pussel med min telefon medan jag och Brandon pratade med varandra. Han bankade på bordet för att få Brandons uppmärksamhet:
 
Dion: peka - HORSE och tittade upp på Brandon och sedan på TV...
 
Då vinkade jag till honom och frågade:
 
Jag: VAD ÄR DET?
Dion: HÄST
Brandon: WHAT IS THAT?
Dion: HORSE
 
Så underligt... hur naturligt en två åring har ambition att växla mellan två teckenspråk, eller iallafall två tecken att börja med nu. (Jag önskar verkligen att någon filmade just då...förhoppningsvis nästa gång!)
 
Hej då!

The Nesting Syndrome

För någon dag sedan har jag insett att jag lider av "The Nesting Syndrome" (dock inte "Empty Nesting Syndrome!). Jag som trodde att jag ville bocka av to-do-list som vi länge haft - men det visade sig med tiden att listan bara blev längre och längre. Ju mer jag/vi gör, desto fler ärende lades till på listan. För att ge ett exempel, mellan kl 9 och 4 igår på min lediga dag (Brandon och Dion var på jobbet respektive dagiset):
 
- Dammsugit och så i bilen
- Organiserat och slängt sopor, återvinningsboxar etc.
- Bakade mias mocca rutor och morotskaka
- Kört förbi jobbet för att slutföra ett par saker
- Vek kläder
- Lagade lasagne och shepphard pie samt stekte kycklingsbitar (frös in allt)
(- Webbade med mappa)
- Handlade lite mat
 
Ja, jag tror att jag inte glömt nåt...och i helgen har jag hunnit med mycket också, såsom städat och organiserat i garaget samt härinne, pustat fönster, spikat upp några tavlor, tvättat, sprungit ut på små ärende, lek&bus med Dion därimellan och inte minst de vanliga måsten som matlagning och så vidare.  Att jag orkar! Tycker mer synd om Brandon som får höra och stå ut med all tjat från mig... "kom och hjälp mig" "...please, fixa det där..." trots att han precis hängt upp tvätten eller vad som helst. :(
 
Är det bara jag som tok(vår)städar förresten? Någon av er som upplevt/upplever likadant?
 
Idag tänker jag försöka ta det lugnt. Göra ingenting. Titta ikapp olika tv program som mot all odds...attending iran...några från ur.se också. Blir jag alltför uttråkad tror jag att jag bakar kladdkaka... bra att ha i frysen till sommarens fik, eller hur.. ;)
 
Imorse har jag iallafall gjort någonting viktigt - nämligen packat BB väska! Äntligen.. fast vem vet när det är dags!
 
En magbild som togs igår (39+3) innan jag avslutar detta inlägg. Än så länge känns det som om det dröjer ett bra tag till innan Mr Bollen vill titta ut. Än så länge har jag bara haft tajta mage ibland och troligtvis lindriga förvärkar, men inte mer än så. Trots syndromet... trots de obockade saker på listan... trots allt... så är jag redo!
 
 
Hej då!

Vårens...eller sommarens första bad!

Idag var det riktigt varmt ute! Väldigt varmt! Så bad & plask hela eftermiddagen...medan Dion lekte i poolen, svettades Brandon inne i garaget - jag och Tammy hoppade växelsvis till och från garaget för att hjälpa till med vårstädningen därinne. Nu är det ordning & reda där i garaget, och förhoppningsvis förblir det så resten av 2013 och ett tag till!
 
 
 
Dions allra forsta utomhusbad detta ar och han hade så mycket fun! Blir fler sadana tillfalle i sommar, det vet vi!
 
Hej då!

En-dags utflykt till Belleville!

Den 15 maj, dagen innan jag gick på mammaledighet, åkte jag med runt 15 elever till Belleville (ca 200 km härifrån) för att besöka Ontarios allra första dövskola. Byggnaden från 1870 talet - en riktigt fin och stor skola! Fick mig att tänka på Manillaskolan... verkligen vemodigt att flytta till en modern skola. All history gone...
 
Iallafall, det var runt 600 700 elever förut, nu är det knappt 90 från elementary (runt 4 år gammal) till highschool (upp till 21 år gammal). Jag är inte förvånad om de måste flytta en vacker dag som Manillaskolan gör nu, för campusen är verkligen jättestor med flera byggnader och giganta gräsmattor.
 
Vid entren...rätt så vanligt med sådana skyltar här i Nordameria, ni vet :)
 
   
   
 
  
Skolans maskot. Därefter gjorde vi en  snabb stopp vid kyrkogården för att ta en titt på Greenes begravning. Den allra första dövläraren i Ontario.
 
***
 
Min allra sista dag på jobbet var i torsdags, till min överraskning (!!!) fick jag ett kort och blöjpresentkort från personal på skolan. Kortet är extra speciellt då det är handgjort av en lärare, visst är hon riktigt duktig!
 
Jag kommer att sakna denna arbetsmiljö, jag trivdes verkligen bra och det har verkligen gett mig mycket. Trots detta, så ser jag fram emot att få kliva ett steg framåt i livet!
 
Hej då!

Mayfest 2013

Mayfest, det är motsvarande Dövas Dag i Sverige, fast bara under dagen och dessutom på en fredag. Jag vet inte riktigt varför det sker på en fredag men så har det varit sen många år tillbaka. I fredags åkte jag dit med några elever från skolan, så jag stannade inte så länge men det var trevligt i vilket fall som helst
 
 
 
.
Hej då!
 
 

Vårt sovrum är äntligen klar!

Sedan vi flyttade hit har vi målat om rummen till färgerna som vi ville plus lite annat. Förutom ett enda rum, vårt sovrum! Jag sa till Brandon i mars, antingen gör vi det nu eller så tar vi det om ett par år. Eftersom Mr. Bollen kommer att sova i samma rum i troligtvis i ett helt år, sedan dröjer det säkert innan vi sätter i gång.
Även om det var jag som sade så, så hade jag varken lust eller ork till denna projekt - så jag överlämnade min fullmakt till Brandon, han fick göra som han ville. Med en viss budget, såklart :)
 
Resultat i bilder:
 
 
Alltså, sänggaveln har Brandon gjort alldeles själv. Jag är imponerad..om jag ska vara ärlig. Snyggt jobbat! Liksom fondväggen. Spjälsängen står förresten färdigbäddad i grönt mittemot sängen. Soffan har vi fått av Brandons mamma, blir nog en amning - & blöjbyte-soffa det närmaste året :)
 
Hej då!

 
 
 

Gravidfotografering

Vännen Tammy tog bilder på min mage (37+5) idag efter jobbet - en studio går mycket fortare än härhemma som vi gjorde i helgen. Ska bli skoj att kika igenom bilderna när de är klara! Tog några med min enkla kamera.
 
(Kolla in mina fötter...de är ordentligt svullna sen några veckor tillbaka. Fula, jag vet! :) )
 
   
 
Hej då!

Dagens mini pick nick

...vid GO station plattformen direkt efter dagiset. Annorlunda, men roligt att titta på tåg anlända - speciellt för Dion.
 
   
Vi köpte sushi och färska färdig skivade frukter samt lite dricka. Satt och åt, medan jag njöt av det varma vädret var Dion mer intresserad över parkerade lastbilar vid spåret, bussar som passerade samt tågen som stannade.Tillsist kom Brandons tåg... alltid lika glad min, Dion sprang allt han kunde mot Brandon och ville alltid gå och ta en titt inne i vagnen. Eftersom Milton är slutstation så ett par minuters runda därinne hinner han med ibland, som idag till exempel :)
 
Hej då!

Ernest C. Drury - 50 år jubileum

Medan man tar farväl av Manilla som funnits på Djurgården sedan 1809...firade man ordentligt ECD's 50 års jubileum. Förra veckan skedde det en rad olika av aktiviteter i skolan, vilket fick tiden att rulla iväg ännu fortare - alltid lika uppskattad att få andra sysselsättningar än mina vardagliga arbetsrutiner.
 
Hittar ni Brandon? :)
 
I helgen var det fest för de före detta eleverna. Brandon gick både kvällar medan jag valde att stanna hemma, jag tror säkert att Brandon har mer kul utan mig i detta typ av sammanhang.
 
Lördagen var det dock öppet hus för alla - olika aktiviteter, fotografering, grillning o.s.v. så vi passade på att kika in en stund.
 
 
     
 
Förresten, ursäkta mitt dåliga minne, vad och hur firade vi när Manilla fyllde 200 år för fyra år sedan? Det var väl öppet hus på en lördag, men ingen större fest än så?
 
Hej då!
 
 

RSS 2.0